ELLEN SVENSSON - foto-mode-vardag

Jag fick panik, jag måste ut, ta luft och tänka att detta är en enda mardröm. Jag släppte väskorna och öppnade den tröga dörren.

-Nu slipper vi henne!

-Hon kommer ju komma tillbaka, någon gång.

Min läpp hade börjat blöda och jag kunde knappt prata, då gjorde det så himla ont.

-Bye!

Jag vände mig om, alla flickor glodde och en del fnissade, jag kanske kunde låtsas att det var mitt röda läppstift som bara smetats ut lite? Fast nej.

Mina tårar föll ner till mungiporna när jag sprang ut, nerför trappan och ut från den stora dörren. Jag kände mig på något sätt fri, fri från flickorna, fri från tanten som stank, fri från allt.

Jag gick ett par steg ut i skogen och sedan föll jag ihop, jag kunde inte tänka. Jag ville inte tänka heller, speciellt inte på vad som hade hänt och vart jag hade kommit.

Hur kunde dom vara så elaka? Jag hade inte gjort någonting, jag hatar dom, allihop. Om det bara fanns någon som förstod, någon som kunde lyssna. Det är inte så enkelt när ens barndom har sett ut som mitt, att ens mamma inte bryr sig längre, ingen mobiltelefon, inte någontng.

Jag satt där ett tag, helt själv och bara... var där.

Då kom jag att tänka på en sak, även fast mitt självförtrende sjunkit till noll, ska jag kämpa, men hur ska jag klara det? Jo, min dagbok. Min käraste dagbok som jag hade tagit med mig, där kan jag skriva ner allt som händer, kolla på gamla bilder, läsa igenom massa texter och bara falla in i en annan värld, läsa och skriva.

Jag satte mig upp, torkade bort mina tårar och gick tillbaka. Min läpp sved inte lika mycket längre, men jag räknade med att jag såg väldigt smutsig ut och kanske hade lite blodfläckar kvar på läppen.

Tanten, som jag kallar henne eftersom hon inte presenterade sig, fanns inte i närheten när jag steg in från friheten.

Sakta gick jag upp, in i rummet. Flickorna satt på exakt samma ställe, så att dom kunde plåga mig på samma sätt. Jag gick tyst och lugnt för att ta upp mina resväskor. Alla sängar utom en var upptagna, jag gick till den.

-Vadfan gör du?! Sa en röst, denna gången kollade jag bakåt. Det var tjejen som satt i mitten, hon hade blont hår och hon såg väldigt bossig ut.

-Sängen är ju inte upptagen? Svarade jag lågt.

-Var det någon som sa något? Retades hon.

-What?

Jag hållde inte koll på vad alla sa och vilka det var, bara på tjejen i mitten.

- Din plats är där, om du inte lyder så ska du få se på annat, det kommer du inte att gilla, sa tjejen och pekade mot ett hörn, ett fult hörn. Var hon 15? 14? Eller samma ålder som mig, 13?

Jag ville inte kolla in i häxans ögon, jag gjorde bara som hon sa, ville inte bli slagen igen, eller något annat.

Resväskorna satte jag i hörnet och började packa upp, hela tiden hörde jag viskningar, fniss och ögon som stirrade på mig.

När flickorna äntligen pratade om något annat så kollade jag upp. Det var 10 tjejer, 11 med mig.

Jag tog upp min blåa dagbok, gämde den lite så dom inte skulle upptäcka, sen skrev jag ner allt. Hur många dom var, hur vissa såg ut och vad dom hade gjort.

En papperslapp som låg på golvet tog jag upp, jag skrev på den med min finaste handstil. "Jag behöver någon, någon som förstår och lyssnar. Jag behöver någon nu. Innan det är försent" En oro kröp igenom mig, jag la lappen i boken och stängde den med en smäll, utan att tänka mig för.

-Jasså, hon sitter i hörnet och skriver dagbok? Sa tjejen igen.

-Becca, tycker inte du att det är töntigt att skriva dagbok? Frågade en annan tjej med kort hår som såg ut som en kille nästan.

-Om jag gör, det är töntigt, töntigt som fan.

Jag satt där och kollade ner, jag satt i ett litet hörn med resväskor runt mig, när de andra hade en skön, varm säng.

-Snälla, sluta, fick jag fram. Av min förvåning fick alla glada miner ett slut, alla bara kollade.

Tjejen som hette Becca, som också var boss av flickorna (vilket jag trodde, det verkade så) klev fram till mig.

Med sin allvarliga blick, tog hon mina resväskor slängde bort och böjde sig ner, mitt framför mig.

-Du får inte prata med oss, du får inte säga ett ljud. Du får inte gå någonstans i rummet, vi ville bara vara 10 flickor, sen kom du, den 11:e. Vi vill inte ha dig här, stör oss inte.

Hon tog sin handfata och gav mig en rejäl smäll på kinden, det var värre än smärtan jag hade i läppen. Becca reste sig upp mot de skrattande tjejerna och jag satt som förlamad. Mitt liv kunde lika gärna ta slut, speciellt nu.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------