Novell - Del 1
Bara så att alla vet innan ni läser, denna novellen har INGET med mitt liv att göra, detta är en novell som jag har hittat på som jag tänkte att ni skulle tycka vara spännande och intressant att läsa, bara så ni vet.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Disa, 13 år blir lämnad av sin sjuka mamma till ett barnhem mitt ute i ingenstans.
Hon har gått igenom en väldigt svår tid, hon hoppas nu att hon blir av med alla hemska upplevelser på barnhemmet men allt blir bara värre.
Disa drar sig in i ett farligt spel mellan alla flickor på barnhemmet och hon trodde aldrig att det skulle bli såhär illa.
Disa är bara 13 år och hon vill inte dö på ett barnhem, hon vill att något bra ska hända, innan det är för sent.
Hon har gått igenom en väldigt svår tid, hon hoppas nu att hon blir av med alla hemska upplevelser på barnhemmet men allt blir bara värre.
Disa drar sig in i ett farligt spel mellan alla flickor på barnhemmet och hon trodde aldrig att det skulle bli såhär illa.
Disa är bara 13 år och hon vill inte dö på ett barnhem, hon vill att något bra ska hända, innan det är för sent.
Jag ville glömma bort allt som hänt den senaste tiden, precis allt. Speciellt att min före detta kille som är 2 år äldre mördade en av mina bästa kompisar, att festen hos Milla blev allt för vild och till sist, det värsta. Att min mamma inte vill ha mig längre, hon lämnade bort mig till barnhemmet mitt ute i ingenstans. Efter pappa dött i en bilolycka har allt blivit annorlunda, jag har blivit annorlunda, mamma har blivit annorlunda, världen har blivit annorlunda, allt har blivit förändrat. Jag tycker inte att något har blivit bättre precis, ingenting har det. Mina kompisar bryr jag mig inte om längre och killar skiter jag fullständigt i, jag kommer ändå aldrig att träffa någon av dom mer, jag ska bo på barnhemmet i resten av mitt liv om ingen adopterar mig, jag kommer få utbildning där med massa andra männsikor. Om inte mamma hämtar mig någon gång, innan det är för sent.
Jag vinkade inte ens till mamma när jag satte mig i taxin, jag var så arg. Mamma vinkade inte heller. Hon bara satt där med sin assistent i fönstret och glodde ut. Assistenten vinkade inte heller, fast jag känt henne i nästan 3 år, jag trodde att vuxna männsikor var en del mognare än tonåringar.
-Ska du inte vinka? Frågade chauffören. Jag blev rätså arg, kunde han inte bara låta bli att fråga?
-Kör bara, svarade jag irriterat och bilen började röra sig framåt.
Om någon annan tjej skulle suttit i bilen som jag gör just nu och kanske aldrig få se sin mamma igen, sitt hus och adrig komma tillbaka till sitt gamla liv, skulle nog hon tagit självmord, hoppat ut från bilen eller gråta tills tårarna tog slut. Jag bara satt där, rörde inte en min och kollade inte ens tillbaka, jag bara kollade ut genom fönstret.
-Hur långt är det kvar? Frågade jag efter bara 10 minuter.
-3-4 timmar ungefär, sa chaufören. Vet du hur mycket detta kostar dig att åka såhär långt?
Hans röst var otrevlig och gäll, vad har det tagit åt honom? Och vaddå mig?
-Ursäkta?
-Ja, du ska ju betala detta, vad jag har fattat?
-Min mamma ska väl det?
-Din mamma är ju inte här, hur ska hon kunna betala har du tänkt?
Jag tänkte efter ett slag, hade mamma förväntat sig att jag hade med mig pengar? Varför sa hon inte något? Visst, hon har en psykisk sjukdom som gör att hon inte kommer ihåg saker, hon vet inte vad hon gör, det var bara ren tur att dendär assistenten kom till hjälp, annars vet jag inte om jag hade levt just nu. För 3,5 år sen slog mamma mig med en hammare på mitt ben när jag sov, hon hade skrikit att hon inte ville ha mig mer och jag hade ringt en ambulans själv när jag var 9,5 år. Mitt ben blev förstört och jag kunde inte gå på nästan 1 år men sen har jag lärt mig med tiden men jag har fortfarande kvar ärret på benet och jag kommer aldrig kunna springa normalt igen, det var så jag upptäckte att min mamma, hon är inte frisk. Vissa gånger såg jag hur mamma gav assistenten, Alva hette hon, en öfil, ibland bet hon henne i armen eller något liknande, det var fruktansvärt att se det, så jag kollade oftast bort eller gick därifrån.
Jag bryr mig inte mer, allt hemskt kommer försvinna på barnhemmet, det kommer säkert bli bra där. Alla flickor kommer att vara snälla, jag kanske hittar en ny vän som jag kan bli bästis med?
-Hallå? Ropade chauffören igen, svara på min fråga!
-Jag har inga pengar, min mamma sa inget till mig, hon har en sjukdom som gör att inte hon säger det mesta till mig, hon vill att jag ska må dåligt.
Chauffören skakade på huvudet, han trodde säkert att jag ljög.
-Jag skickar papper hem till din mamma, så får hon betala det, denna resan är inte billiga ting, vi kör nästan 40 mil utanför stan.
-Okej, sa jag bara. Jag ville inte prata mer, jag drömde mig bort hur det skulle bli på barnhemmet, det var bra tankar så att dom dåliga tankarna kunde försvinna.
Jag drömde mig bort att barnhemmet skulle vara väldigt fint och fräscht, det skulle vara snäll personal som alltid var glada, rummen skulle vara fina och lyxiga. Tjejerna på barnhemmet skulle välkomna mig och vilja vara kompis med mig direkt, jag skulle trivas där, jag skulle glömma bort min mamma och Alva, skulle lämna bakom mig allt dåligt och börja på ruta 1 igen. Nyckeln till ett nytt, bra liv. Men jag undrar om jag kommer vilja träffa min mamma, en sista gång igen?
Jag ångrade mig just att jag inte vinkade till henne, varför sitter jag ens kvar i bilen? Jag kollade ut genom fönstret, vart är vi egentligen?
Om jag skulle hoppa ur bilen och försöka leta mig hem skulle mamma inte släppa in mig, förmodligen skulle Alva det, men då vill mamma ändå inte ha mig hemma. Och så skulle jag frysa ihjäl.
Vi har åkt i minst 40 minuter, vi var på väg långt ifrån stan, mitt gamla hem.
Sen blev allt svart och jag somnade djupt med mitt dåliga samvete.
Jag vinkade inte ens till mamma när jag satte mig i taxin, jag var så arg. Mamma vinkade inte heller. Hon bara satt där med sin assistent i fönstret och glodde ut. Assistenten vinkade inte heller, fast jag känt henne i nästan 3 år, jag trodde att vuxna männsikor var en del mognare än tonåringar.
-Ska du inte vinka? Frågade chauffören. Jag blev rätså arg, kunde han inte bara låta bli att fråga?
-Kör bara, svarade jag irriterat och bilen började röra sig framåt.
Om någon annan tjej skulle suttit i bilen som jag gör just nu och kanske aldrig få se sin mamma igen, sitt hus och adrig komma tillbaka till sitt gamla liv, skulle nog hon tagit självmord, hoppat ut från bilen eller gråta tills tårarna tog slut. Jag bara satt där, rörde inte en min och kollade inte ens tillbaka, jag bara kollade ut genom fönstret.
-Hur långt är det kvar? Frågade jag efter bara 10 minuter.
-3-4 timmar ungefär, sa chaufören. Vet du hur mycket detta kostar dig att åka såhär långt?
Hans röst var otrevlig och gäll, vad har det tagit åt honom? Och vaddå mig?
-Ursäkta?
-Ja, du ska ju betala detta, vad jag har fattat?
-Min mamma ska väl det?
-Din mamma är ju inte här, hur ska hon kunna betala har du tänkt?
Jag tänkte efter ett slag, hade mamma förväntat sig att jag hade med mig pengar? Varför sa hon inte något? Visst, hon har en psykisk sjukdom som gör att hon inte kommer ihåg saker, hon vet inte vad hon gör, det var bara ren tur att dendär assistenten kom till hjälp, annars vet jag inte om jag hade levt just nu. För 3,5 år sen slog mamma mig med en hammare på mitt ben när jag sov, hon hade skrikit att hon inte ville ha mig mer och jag hade ringt en ambulans själv när jag var 9,5 år. Mitt ben blev förstört och jag kunde inte gå på nästan 1 år men sen har jag lärt mig med tiden men jag har fortfarande kvar ärret på benet och jag kommer aldrig kunna springa normalt igen, det var så jag upptäckte att min mamma, hon är inte frisk. Vissa gånger såg jag hur mamma gav assistenten, Alva hette hon, en öfil, ibland bet hon henne i armen eller något liknande, det var fruktansvärt att se det, så jag kollade oftast bort eller gick därifrån.
Jag bryr mig inte mer, allt hemskt kommer försvinna på barnhemmet, det kommer säkert bli bra där. Alla flickor kommer att vara snälla, jag kanske hittar en ny vän som jag kan bli bästis med?
-Hallå? Ropade chauffören igen, svara på min fråga!
-Jag har inga pengar, min mamma sa inget till mig, hon har en sjukdom som gör att inte hon säger det mesta till mig, hon vill att jag ska må dåligt.
Chauffören skakade på huvudet, han trodde säkert att jag ljög.
-Jag skickar papper hem till din mamma, så får hon betala det, denna resan är inte billiga ting, vi kör nästan 40 mil utanför stan.
-Okej, sa jag bara. Jag ville inte prata mer, jag drömde mig bort hur det skulle bli på barnhemmet, det var bra tankar så att dom dåliga tankarna kunde försvinna.
Jag drömde mig bort att barnhemmet skulle vara väldigt fint och fräscht, det skulle vara snäll personal som alltid var glada, rummen skulle vara fina och lyxiga. Tjejerna på barnhemmet skulle välkomna mig och vilja vara kompis med mig direkt, jag skulle trivas där, jag skulle glömma bort min mamma och Alva, skulle lämna bakom mig allt dåligt och börja på ruta 1 igen. Nyckeln till ett nytt, bra liv. Men jag undrar om jag kommer vilja träffa min mamma, en sista gång igen?
Jag ångrade mig just att jag inte vinkade till henne, varför sitter jag ens kvar i bilen? Jag kollade ut genom fönstret, vart är vi egentligen?
Om jag skulle hoppa ur bilen och försöka leta mig hem skulle mamma inte släppa in mig, förmodligen skulle Alva det, men då vill mamma ändå inte ha mig hemma. Och så skulle jag frysa ihjäl.
Vi har åkt i minst 40 minuter, vi var på väg långt ifrån stan, mitt gamla hem.
Sen blev allt svart och jag somnade djupt med mitt dåliga samvete.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tyckte ni om 1:a delen? Kommentera gärna vad ni tycker om den.
Kommentarer
Postat av: Jennifer
jääääääääääääääääääääääääääääätte braaaaaaaaaaaa, du borde bli författare :D
Postat av: Emelie
Den var jättebra! :D
Kommentera gärna min blogg när du lagt upp nästa del så ska jag läsa den med! :)
Trackback
